FÖRE - EFTER

Jag tänker berätta en del om mina erfarenheter av *Dogmanship*, Kerstin Böttner Lindstedts hundträning som blev en mental *extreme makeover* i mitt sätt att umgås och träna med Onzy, Mickes och min schäferhane.

Träningen vände vår situation med Onzy från förtvivlan till en enorm glädje!

Jag är nybörjare i träningsmetoden men har redan fått fina resultat byggda på hörnstenarna förtroende och tillit mellan Onzy och mig och som gör träningen till ett nöje.  Mitt bidrag handlar om tiden före jag började träna med Kerstin och tiden efteråt, resultaten hittills.

FÖRE:

Onzy är ett spanskt namn som betyder *den som vandrar med dej* vilket både jag och Micke tyckte passade honom bättre än hans kennelnamn, Aztro. När vi hämtade hem vår lille lurvpelle vid 9 veckors ålder var redan det ena av hans två enorma öron helt upprätt och hans läppfickor bidrog redan då till hans personlighet (dräggel, vad är det, nåt man kan äta?).

Onzy är min första schäfer och eftersom jag hade hört att schäfrar kan vara svåra och speciella att *uppfostra* (det ordet borde strykas ur ordlistan) kastade jag mig över all information om schäfrars väl och ve i en massa böcker och andra källor. Ambitionsnivån var hög. Här skulle det tränas! Min hund skulle minsann inte bli understimulerad och det resulterade i att jag aktiverade Onzy på olika sätt hela dagarna både inom- och utomhus.  Onzy fick sällan vila och vara ifred - bara vara hund. Den så viktiga grundläggande träningen med ögonkontakt och att få Onzy att lystra till sitt namn förbisågs i denna aktiveringshets.

Onzy blev mer och mer stressad, kontakten mellan honom och mig blev stadigt sämre istället för bättre. Ordet *konsekvens* verkade inte finnas i mitt ordförråd då jag ofta inte följde upp de kommandon han fick.

Jag (och Micke) fick allt svårare att hantera Onzy, han drog i kopplet som en vilde, gjorde utfall mot andra hundar på hundklubben, jag skämdes och hade magont allt oftare för att jag inte hade *pli* på min hund. Kroppen värkte efter kamppromenaderna då vi båda försökte dra åt varsitt håll mest hela tiden. *Snöbollseffekten* fick upp farten.....

Onzy pep hela tiden inomhus och kunde inte vara stilla och vila, när vi lekte fick han ofta överslag och nöp oss hårt med tänderna  om han inte fick uppmärksamhet fort nog.

Jag insåg fortfarande inte att felet var mitt och skyllde på Onzy, han var *bråkig och besvärlig* . Vi trodde att vi hade en tuff hund och tog i med hårdhandskarna (det sunda förnuftet var på långledighet). Han fick helstryp och vi började rycka och dra hejvilt i honom och som om inte det räckte så började vi skrika åt honom också. Han fick i princip enbart negativ uppmärksamhet.

Onzy fick stressmage, katarr, konstaterade veterinär och även min mage var i olag. Att vara hundägare var plötsligt tungt och varken Micke eller jag visste vad vi skulle ta oss till. Mentaltestet i Eskilstuna tillsammans med de andra i hans kull visade att Onzy är en ängslig hund, definitivt inte tuff. Nu stod frågetecknen som spön i backen!! Under tiden växte sig Onzy allt starkare och nu hade jag fysiskt svårt att gå med honom i koppel, vi höll snabbt på att tappa kontroll över situationen och en dag, när jag med feber gick i snömodden, föll och stukade foten och inte kunde hålla tillbaka Onzy kom tårarna och känslan att nu orkade jag inte längre. Micke och jag var förtvivlade när vi pratade om att lämna bort Onzy för vem skulle vilja ha en så *bråkig* hund?? Det kunde bli frågan om avlivning i värsta fall. Vi ville behålla Onzy men såg ingen utväg.....

En kort tid efteråt vid ett tandläkarebesök, pratade jag hundar med tandsköterskan och hon fick all min oro och förtvivlan över sig. Hon gav mig det bästa tipset hittills (vågar jag påstå) i mitt liv när hon sade att jag kunde pröva ringa Kerstin Böttner som via sin träningsmetod *Dogmanship* kanske kunde hjälpa mig.

Senare samma dag ringde jag Kerstin, jag fick förtroende för henne under pratstunden och anmälde mig till hennes kurs 2 veckor fram i tiden.

EFTER

Kerstin konstaterade redan i telefon att Onzy verkade vara sönderstressad och att mitt och Mickes första träningsmoment var att få ner hans stressnivå så mycket som möjligt innan kursen genom att fullständigt ignorera honom inomhus.

Onzy skulle då få tid att vila, tänka, bara vara hund och dessutom få en känsla för sin plats i flocken, nämligen att han i lugn och ro kan vänta tills ledaren vill honom något.

Onzy pep, skällde och pratade långa haranger flera dagar i sträck. Vi satte in öronproppar för att stå ut och kände oss som monster men vi avbröt inte träningen. Sedan sov han ett par dagar oavbrutet med avbrott för mat och rastning (åh, ljuva tystnad). Efter det så pep han någon dag till men sedan: Hurra, Onzy var mycket lugnare och vi blev glada för både hans och vår egen skull!

Han började t.o.m. äta bättre.....

Vi slutade även kampa med honom och att slänga pinnar vilket ökar stressen hos en redan stressad hund.

Jag började förstå att felet låg hos mig, inte Onzy. Roffes anmärkning på klubben om att hundar blir vad man gör dem till fick en innebörd, men frågan kvarstod: HUR skulle jag nu göra då?

Teorin, som var kursens första del hos Kerstin, fick mig verkligen att börja tänka i andra *vettiga* banor, gav aha-upplevelser och jag kände att *tänket* i *Dogmanship* passar mig. 

I praktiken, utomhus, när Kerstin med långt, löst hängande koppel och vanligt halsband (strypet slängdes direkt) skulle få Onzy att *vända upp*, lystra till henne och söka ögonkontakt såg jag verkligen hur stressad och vilsen Onzy var i livet. Han ryckte hit och dit med huvudet, kunde inte fokusera och var spänd i kroppen.  Kerstin jobbade på en stund och man kunde inte ta miste på glädjen dem emellan när hon lyckades få kontakt med Onzy.

Jag kände sorg eftersom jag insåg hur fel jag hade behandlat min fina missförstådda lilla kille. Tanken på hur allt kunde ha varit annorlunda om jag från början gjort rätt gjorde ont.

MEN, situationen var inte hopplös längre, jag såg ju med egna ögon att det inte var försent att rätta till misstagen.

Redan den där första dagen fick Kerstin, enbart med tonfall, löst koppel och något hon kallar att *öppna dörren*, Onzy att gå lugnt och fint bredvid henne. Han var som en helt annan hund.

Jag skulle träna på samma sätt hemma. Sagt och gjort, jag for hem, slängde alla strypkoppel i soptunnan så det dånade, skarvade ihop 2 koppel till ett långt och satte igång att träna entusiastiskt för en gångs skull.

Den första veckan krävdes enorm koncentration från min sida (och tålamod) medan Onzy fick tid att tänka och chansen att göra rätt när vi gick våra promenader. Den chansen hade jag inte gett honom förut. Skillnaden var nu att jag *bad* honom göra som jag ville, vi hade en kommunikation och för det mesta så ville han! Det fanns också andra moment som jag inte tänker gå in på här men efter innan 2 veckor gick Onzy lugnt och fint vid min sida. Visst kom det bakslag men sakta och säkert byggde vi upp förtroendet och tilliten mellan oss. Jag blev pirrig av lycka varje gång han sökte ögonkontakt när jag *bad* honom.

Vi jobbar fortfarande på förtroendet och tilliten mellan oss på olika sätt, med glädje nuförtiden.

Onzys halsomkrets har minskat, han får inte längre tjocka halsmuskler för han drar inte och jag rycker inte längre i kopplet.

Jag har också lärt mig att försöka komma ihåg att vara rak och ärlig i kontakten med Onzy, inte ge kommandon om jag inte menar det, utan då måste jag fullfölja dem varenda gång. Bättre att vara tyst annars......

Vi har våra kontroverser Onzy och jag, han är en busig, hormonstinn, 2-årig schäferhane full av livsglädje som vill testa matte nu och då....hm..... ibland önskar jag honom dit pepparn växer, men bara en väldigt kort stund för nu har jag verktyget, *tänket* för de olika situationerna som uppstår i vardagen. Det lyckas inte alltid men vaddå, sånt är livet, bättre lycka nästa gång, träna på alltså!

Onzy blir fortfarande lätt uppstressad i olika situationer men *snöbollseffekten* har vänt och rullar åt rätt håll nu.

Han är världens goaste och snällaste schäfer, älskar människor,  (lite väl mycket tycker husse och matte ibland) och har glimten i ögat.

Jag känner en gränslös kärlek till min hund och det skrämmer mig att idag hade Onzy, denna härliga schäfer, i värsta fall inte funnits i livet om jag inte hittat Kerstin och hennes träningsmetod. Tack Kerstin!

Jag vill också tacka Ulla och Hasse, Lennart, Börje, Maud m.fl. för stöd och uppmuntran jag fått under hela denna tid och får även idag......

/Ann Sjöholm, Hallstavik

 Tänk om jag vetat detta här förut..  att det var så här enkelt.

Det finns inga hundar som inte Kerstin kan tänka sig att ta sig an förutsatt att ägaren är intresserad av att lära sig att hantera hunden i fortsättningen så att problem kan undvikas.

Man måste respekteras allas svårigheter och utgå från var och ens möjligheter hund såsom människa. Det är oerhört lätt att ta till sig detta efter som det är 100% logiskt. Mycket vilja o glädje att hjälpa varje individ med det som behövs för nu tid o framtid.

Jag tycker det är väldigt viktigt att läsa hundar och deras beteende och att kunna kommunicera med min hund

• förstår du din hund så förstår han dig

• förstår du hundens signaler så kan man på ett mycket enklare sätt förstå hunden

Det är viktiga att få folk att trivas med sina hundar o framför allt att hundarna ska trivas med oss som en ledare.

Tänk dig att kunna gå med din hund överallt och ha full kontroll utan att behöva använda det vill säga ex stryp nosgrimma godis m.m. tänk dig att kunna bli ett med din bästa vän (hunden) detta är inte omöjligt bara man ger hunden en chans att kunna tänka ge den tid och framför allt utrymme.

Man måste lära sig att utöva förtroendeingivande ledarskap utan straff våld eller något annat obehag för hunden. Vi måste kunna utgå från hunden och dess ursprung, sinnen, deras sätt att kommunicera på, hur den fungerar i flocken och vad som händer i mötet med oss människor.

Med hela vårat kroppsspråk och sätt att fungera på vi måste försöka att tänka om försöka att ändra vårat beteende mot hunden. Om vi gör detta så känner hunden en trygg ledare och vi kan lösa "problem".

Jag har upptäckt att det vi upplever i dag som problem har skapats av oss som hundägare som bara visar på symtom inte orsaken, löser vi orsaken så löser vi symtomen. Mycket tid måste man lägga ner jag som hundägare är beredd att lägga ner mycket i detta tanke sättet. Jag har sett att detta fungerar att ge hunden en fristad att ge den en trygg miljö hunden är min bästa vän vara rädd om den. För man ser allt för ofta hundar som gapar och gör utfall. Detta är inte hundens fel utan ägarens

En hund gör aldrig fel men vi visar den rätt väg genom att vara lugn o trygg.

Jag vill tacka Kerstin för att du ställer upp för mig, att ha en sådan människa med både den kunskap o lugnet betyder jätte mycket för mig o min framtid inom hunderit.

Det viktigaste när man jobbar med hund att alltid vara 100% konsekvent. Det är jätteviktigt att vi respekterar hunden som individ. Den är ingenting man kan behandla hur som helst. Jag som människa vill inte heller bli tvingad till saker jag inte vill men jag kan bli övertygad.

 /Pernilla Johansson, Lidköping

Jag har en vorstehtik, Zita, som används av min man i jaktsammanhang, själv nöjer jag mig med att motionera och träna henne inför jaktens olika moment.
Zita är min 3: e hund. Jag och en del av min omgivning har tyckt att mina hundar varit trevliga och lydiga.

Vana och duktiga ”hundmänniskor” har tyvärr inte varit av samma åsikt vad det gäller lydnaden.

Anledningen till att jag för 2 år sedan tog kontakt med just Kerstin var att jag under drygt 10 års tid hört talas om henne och hennes arbete med hästar och hundar.

Kontakten mellan Kerstin och djuren var det som ständigt återkom när jag hörde talas om henne.

Till slut ringde jag och frågade om hon inte hade någon kurs som Zita och jag kunde anmäla oss till. Det hade hon inte, men hon erbjöd sig att hjälpa Zita och mig.

Här följer ett litet axplock på hur Zitas och min relation såg ut innan jag tog kontakt med Kerstin:

1. Zita hade full kontroll på mig, inte jag på henne. Själv tyckte jag dock att jag hade hygglig kontroll på hunden.

2. Stryphalsband har jag alltid haft med den ”ursäkten” att jag inte behövde använda strypfunktionen annat än i ”nödsituationer”, som till exempel när vi träffade hundar som skällde på min hund.

3. Jag tyckte jag var konsekvent, det var jag inte!

Effekten av inkonsekvensen blev att jag ibland (ofta) behövde tillrättavisa min hund, ganska skarpt, för att klargöra vem som bestämde. Min röstvolym var ofta HÖG och irriterad.

Allt detta tyckte jag inte var konstigt!!!!!!!

Förändringen av Zitas och min relation sedan jag träffade Kerstin ser ut som följer:

1. Det som jag tidigare benämnde kontroll kallar jag numera för kontakt. I och med att Zita och jag får allt bättre kontakt medföljer automatiskt att kontrollen ökar.

2. Stryphalsbandet är utbytt till ett brett läderhalsband. När vi möter hundar som skäller kan jag använda mig av kontakten mellan Zita och mig och på så vis ha situationen under kontroll.

3. Jag är mer konsekvent och behöver därmed inte höja rösten och bli lika irriterad som tidigare. Zita blir allt tryggare och lugnare i mitt sällskap och vi förstår varandra utan så många ord.

Detta är som sagt bara ett axplock på hur mitt (hund)liv förändrats sedan jag träffat Kerstin. Kerstin har givit mig verktyg att använda för att ge mig förutsättningar till att min och hundens relation ska kunna bygga på kontakt med ömsesidigt förtroende och respekt.

Jag har bara börjat använda de verktygen men kan inte tänka mig att "backa" och återgå till mitt gamla sätt att arbeta med min hund.

Det är inte hunden jag har att jobba med, det är mig själv och det är inte lätt alla gånger!En stor bonus är att det jag lär mig i min samvaro med hunden har jag även glädje av i min samvaro med människor!

/Eva Karlsson